Farbror Valdemar pratar om fibromyalgi

Om du klickar på namnet: Farbror Valdemar 

så kan du också lyssna vad han har att säga om fibromyalgi.

Fibrodrabbad orkar inte så mycket, men jag ger inte upp... ALDRIG !!!!!

skriver nu några rader för att jag har inte varken hunnit eller orkat hålla igång alla mina bloggar. Jag kanske tog mig vatten över huvudet då jag trodde i min enfald att jag skulle klara av att hålla igång fler bloggar.. Men även jag har mina begränsningar och jag får väl överväga om jag verkligen orkar med att uppdatera bloggen.
I alla fall så blir jag i allt sämre skick i takt med att höst och kyla nalkas och min fibro-värk tilltar succesivt, något som gör mig lite smått grinig och jag blir väldigt lätt irriterad på det mesta. Men det är inte alltid så lätt att försöka vara glad och munter för jämnan, även om jag lyckats rätt bra genom åren.
Jag har kortare stubin och jag säger ifrån allt oftare nu mera och detta gör att jag klarar mig lite bättre..
Jag har accepterat min sjukdom men jag kommer aldrig tillåta att sjukdomen ska ta över mig och mitt liv helt och hållet. Utan jag kommer att kämpa och ändå genomföra det som jag vill göra men bara att jag gör det i mindre proportioner och mindre krav på mig själv.

Jag kommer att ta många varma bad framöver och jag kommer att fortsätta att kämpa med att bara försöka stå ut de dagar som är värst.

För övrigt så önskar jag er en fin höst och hoppas ni inte har det allt för djävligt med era problem och sjukdomar utan att ni också får en skaplig höst framför er.
Kram till er!

Regn och åter regn

Nu börjar jag bli rätt så trött på regn.
När ska vi få sommar i vårt avlånga land????????!

Musiken gör att jag står ut och all den hjälp jag får av min man.

 får aldrig tröttna på att ha ont i kroppen..
får heller aldrig visa utåt till andra hur man mår..

Skulle jag personligen avslöja vad jag egentligen känner och vad jag egentligen skulle vilja göra och säga så hade jag väl snart inga vänner kvar. Det kan ibland vara svårt att "spela en viss roll" just dom dagarna som är som värst. Men med åren har man lärt sig att ha en mask och bita ihop.
Men jag säger ifrån direkt idag om jag tycker och känner att något är helt galet och tokigt för mig och min fibro.. Jag gör ALDRIG något idag som jag vet gör mig till att jag blir sängliggande dagen efter, utan jag gör små saker lite här och lite där men jag blir liksom aldrig riktigt färdig någonstans, utan jag pendlar och går mellan alla hemma sysslor.
Jag skulle till exempel aldrig städa hela huset för då vet jag är jag blir kvar i sängen dagen efter.
Utan jag får antingen acceptera hjälp av min man eller så får jag ta lite succesivt vart eftersom..
Så när jag ska stryka, så stryker jag en liten stund men inte för lång tid och sen gör jag ett avbrott och går och diskar och sen sätter jag mig en stund och sen kan jag torka kökskåp och små pyssla lite.
Men sen kan jag gå och lägga mig och läsa en tidning och så fortsätter mina dagar.

Eftersom jag är ute och spelar och sjunger tillsammans med min man, så blir jag väldigt trött i kroppen bara utav att sitta och åka långa sträckor med bilen. Som oftast är det min man som bär in anläggning och högtalare m.m. men jag brukar ändå envisas med att alltid ta in något, för jag vill ju inte att folk ska tro att jag är nån "diva" som inte gör något alls. När jag väl står på en scen och sjunger så mår jag som allra bäst.. Jag ger precis allt utav mig just då.
När sedan belysningen släcks ner så känns det precis lika i min kropp..
Det är ungefär som att blåsa ut ett ljus och så blir det mörkt och kallt..
Som oftast så brukar jag somna i bilen hemåt och när jag väl är hemma igen så byter jag om till onepiece-overall och mjuka varma sockor på fötterna.. och sen slappar jag..

En sak är säker: Musiken gör att jag står ut med tillvaron! Utan musiken och sången så hade jag nog rasat ihop totalt.
Jag är lyckligt lottad som har en förstående karl och som hjälper mig med precis allting. Skulle jag helt plötsligt få för mig att tvätta mitt hår, så kommer han och hjälper mig så jag slipper att ha armarna ovanför huvudet för länge..
Men vem har sådan hjälp idag? Inte många!
Men jag får tacka Gud för att jag har världens underbaraste man och som alltid finns vid min sida när jag behöver.....

Fråga professorn och vänta en ca: en månad?

Man kan inte annat än fundera när man läser detta:

Fråga professorn

Här har du möjlighet att ställa frågor om aktuell hjärt-lungforskning till två av professorerna i Hjärt-Lungfondens Forskningsråd: professor Jan Nilsson vid Skånes universitetssjukhus (Malmö) och professor Kjell Larsson vid Karloinska Institutet.

Vissa frågor och svar publiceras här på hemsidan och i vår tidning Forskning för hälsa.

Obs! Du får tyvärr vara beredd på att vänta ca en månad på svar från våra professorer. Vi svarar endast på forskningsrelaterade frågor och inte på frågor om enskilda sjukdomsfall!

Om cirka en månad? Då har väl frågeställaren hunnit dött.... eller?