Jag försöker dagligen att stå ut med min förbaskade smärta i kroppen, det är inte lätt men det går ibland att liksom komma på andra tankar. Det bästa är när jag träffar barnbarnen för jag vill ju inte visa barnen hur jag egentligen mår, utan jag biter ihop och jag uthärdar då min smärta betydligt mer än vanligt. Barnen är som ett elixir som ger mig mer styrka och ork.
Visserligen får jag igen det sen när jag åter är ensam med min fibro och då får jag det tio gånger värre.
Nu på senare år så har jag lärt mig att tänka att jag kommer ju inte att dö av min fibro, så vad är det som kan hända mig.. mer än att jag har mer eller mindre ont.
När jag har det som värst så tänker jag om det inte blir värre än så här så måste jag väl ändå stå ut.
Och visst gör jag det ibland, men har jag haft fruktansvärt ont under flera dagar eller veckor, ja då blir jag naturligtvis väldigt utmattad och trött och grinig.
Men en sak har jag bestämt mig för och det är att jag kommer aldrig att acceptera att jag är drabbad av sjukdomen: Fibromyalgi och ändå är jag