Värk värk värk

Jag tror jag skiter i det här med värken och försöker bara gå vidare!
Kroppen är helt ur gängorna men det är bara att bita ihop o se glad ut.

Varmt och ombonat hus sökes!

berättar här i den mån på både ork och tid om hur det är att försöka stå ut med dagen med en ständigt molande värk i större delar av kroppen och leder och som ibland får en till att önska att man inte existerade.
Just för tillfället så fungerar inte min kropp som den bör göra och detta beror större delen på den kyla som jag utsätts för i vårt hem. Som kallast har vi 4 grader varmt i vår hall men i övrigt av vår bostad har vi normal värme. Men att ständigt behöva gå igenom denna fruktansvärda hall blir allt mer och mer olidligt och min kropp reagerar på värme-växlingar.
Försök att föreställa er att öppna dörren från ett varmt och skönt badrum för att sedan gå ut i en hall som är mellan 4-6 grader varmt. Jag kan lova er att det är inte alls skönt.
Vi gör nu allt för att försöka hitta ett nytt boende, helst ett litet hus men i sista hand flyttar vi in i en lägenhet. Vi söker därför nu ett varmt och ombonat året-runt hus och det enda vi kräver är att det är väl isolerat.
Har du något förslag att komma med så hör gärna av dig.

Kylan är hård, har ni ett varmbonat hus att hyra ut?

Ser ni isen på fönstret?

Ja så är det när man hyr ett hus som inte är tillräckligt isolerat.
Med en kallhyra på 3.500 kronor i månaden så är det kanske inte så farligt,
kanske många tycker. Men lägg då till 4.000 kronor i värmekostnad som vi hade den här månaden, ja då blir det inte billigt. Ok det blir ju mindre på sommaren men om man inte alls får upp någon värme trots element? Och sen blir man inte glad över att betala såna pengar när man ändå bara har fem grader i hallen.

Frågan är då: Vart tar värmen vägen?

Svaret är väldigt enkelt: Jo rätt ut i väggarna!

Eftersom det inte finns någon isolering på huset. Vi har nu tagit hem hälso-miljönämden och dom har skickat en skrivelse till vår hyresvärd att det inte får vara så här,

Men vad tror ni händer då?

Jo, vår hyresvärd skickar hit en firma som monterar ytterligare ett element i hallen.

Och nu ska vi genast få så mycket varmare i hallen?

Naturligtvis inte! Det kan ju vilken idiot som helst räkna ut med baken att all värme går bara rakt igenom väggarna och rakt ut i naturen, men det är vi som får betala för den värmen som bara drar iväg ut till ingen nytta.
Så här kan vi inte ha det längre, och jag med min fibromyalgi blir bara allt sämre och sämre.

Har du ett varmbonat hus att hyra ut?

Jag skulle därför bli jätte glad om det finns någon därute någonstans i detta avlånga land som har ett varmbonat hus att hyra ut till ett musiker-par (50-talister)

Det spelar ingen roll vart i landet det är beläget, men helst inte ovanför Hälsinglands gränser. Storleken på huset kan vara allt från 2 rok till 4 rok men huvudsaken är att huset är välisolerat och varmt och gärna utan grannar i närheten. Anledningen till att vi inte gärna vill ha grannar är på grund av dålig erfarenhet och att vi får utöva vår musik vilken tid som helst på dygnet.

Vi jobbar mycket hemifrån med skivinspelning m.m och behöver lugn och ro utan nyfikna och störande/bråkiga grannar.

Hör gärna av dig om du har ett varmbonat hus som du vill hyra ut, eller om du känner någon som har ett hus till uthyrning. Vi kollar dagligen på blocket bland många andra ställen och vi har även lagt ut annonser lite här och där. Jag klarar inte en vinter till i det här "kylskåpet" med risk att jag då blir rullstolsbunden. Sista utvägen är att vi måste flytta till en lägenhet och då kan vi inte spela som vi vill. Många tycker då att vi ska köpa oss ett hus, men det är lika med det, med dålig erfarenhet i vårt bagage av både grannar och hus-skick så avvaktar vi med det tills vi känner att vi har hittat "det rätta" om det nu finns någonstans vill säga.

Har du något? Skriv då i gästboken så kontaktar jag dig.

Att höra illa är inte lätt alla gånger

Ja det är liksom inte tillräckligt att man ska ha den här djävulska sjukdomen fibromyalgi utan man ska även ha tinnitus till på köpet. Jag har haft det i många års tid men nu börjar man undra hur mycket man ska behöva gå igenom egentligen.
Jag har helt perfekt hörsel på mitt vänstra öra men på det högra så har jag fruktansvärt svårt att ibland urskilja vad folk säger till mig. Jag har lärt mig att läsa på läpparna och jag gick en kurs för många många herrans år sedan för att lära mig tecken som stöd. Vilket mycket har försvunnit med åren som har gått.
Men det kan bli många roliga episoder här hemma mellan mig och min man, som te.x nu idag när det var Lets Dance på Tv.n så hörde jag fel på orden vals och march. Så jag blev först väldigt fundersam och tänkte om dom verkligen skulle dansa marsch. Min man ville sen se ishockey på tv.n så jag satte mig mer än gärna framför datorn istället för att se färdigt Lets Dance. Men i pausen så kommer maken till mig med en kopp the och en riskaka och några vindruvor och gurka. I samma stund han kommer in till vårt data-rum så säger han: - Det är tånagel nu...
Jag tittar på honom och ruskar på huvudet och jag funderar om det har slagit slint i huvudet på honom så han frågar varför jag ruskar på huvudet.. När jag då frågar honom vad 17 han menar med att säga att det är tånagel nu.. Han skrattar högljutt..
Det han hade sagt till mig var: - Det är två noll nu. 2 - 0 till Sverige.
Ja så kan det gå när man hör illa..
Undrar hur många meningar som jag har hört så där konstigt. Jag som hela tiden trott att det är något fel på människorna runt omkring mig som uttrycker sig ibland väldigt konstigt..
Tycker JAG då förstås som kanske missuppfattat vad dom har sagt..
Min tinnitus återkommer jag till vid ett senare tillfälle...
KRAM på er alla!

Att kämpa med krämpor blir en vana!

Jag har fått en lista som jag skall uppnå

Man skall ha: Jag har:

Blodtryck under 140/90 130/100

Totalkolestrol under 4,5 5,3

Trigylcerider under 1,7 6,4

HDL över 1,3 - kvinnor/män 1,0 0,9

Blodsocker under 6,0 6,8

Vilopuls under 80 slag/min 67

Midjemått kvinnor under 88 cm/män 120cm 106

Det här är siffror som jag ska arbeta med och jag SKA få ett bättre resultat innan sommaren!
Att kämpa med krämpor blir en vana!

Värken tilltar

Många mår bra bara över att se solen som tittar fram.
Det borde jag också göra eftersom jag fullkomligt älskar både sol och värme! Men det här med temperatur växlingar är just det som jag känner utav mest. Jag mår bara allt sämre och sämre för varje gång det händer något på temperatur - mätaren. Jag skulle önska att den stod helt stilla och låg konstant på samma temperatur hela tiden istället.
Jag klagar inte alls över vårt lands underbara väderväxlingar, dom är helt unika i sig, men det är bara min kropp som inte klarar av det.
Jag kanske istället skulle bosätta mig i något varmare land men jag vet inte om det skulle hjälpa mig. Är det någon med fibromyalgi som har flyttat till något varmare land och märk någon skillnad på sin fibromyalgi? Så skriv gärna då en rad till mig och berätta.

Ändå kämpar jag på trots min värk att träningscykla på min träningscykeln på det sätt som jag nu fått instruktioner från min hjärtläkare och sköterska. Jag cyklar hela tiden i 60 km, varken mer eller mindre men sen utökar jag tyngden för benen var tredje minut. Det är alltså inte hur lång tid jag cyklar som är viktig utan att jag hela tiden håller mig på 60 kilometers farten och ökar tyngden. När jag sedan märker att jag kan cykla utan att flåsa och pusta som en ardennerhäst så ska jag öka på till var fjärde minut och sen var femte minut osv. Gör jag så här så ökar jag min kondition betydligt snabbare än om jag satt och cyklade flera mil på den lägsta tyngden.
Många tror att jag bara ska försöka glömma bort den envisa värk under tiden som när jag träningscyklar bara för att försöka få upp min kondition men det fungerar verkligen inte så. Dom som inte själva är drabbade av fibromyalgi kan inte uttala sig om hur man verkligen känner i sin kropp. Men om jag ska med mina egna ord försöka beskriva hur jag personligen upplever det så känns det som om man har konstant träningsvärk av det värsta slaget och samtidigt ska man då försöka prestera så gott man kan på en träningscykel och tycka att det är kul att träna. Plus att man själv är mycket medveten om att när nästa dag nalkas så känns det än värre än gårdagen. Och det här är absolut ingenting som man bara kan träna bort, som en del kanske tror. För det finns dom som bara säger att det går över om man fortsätter träna och att det enbart är träningsvärk, men så är det alltså inte. Det kan jag intyga som vet av många års erfarenhet att fibromyalgi - värken kan man alltså inte träna bort.
Jag kan ibland inte låta bli att tänka på hur mycket smärta en människa egentligen tål. Hur hög är smärtgränsen för oss mänskliga varelser?
Jag har född fyra barn och barnvärkarna är ingenting i jämförelse med fibro-värken!
Jag föder hellre barn var och varannan dag om jag bara slapp fibron.
Nu ska jag ta mitt cykel pass och bita ihop och ändå cykla enbart för att få upp min konditon så att mitt hjärta ska orka slå för mitt liv. Jag kämpar nu med mitt liv, eftersom mitt hjärta har sagt nej en gång. Jag vet att klarar av det eftersom jag är envis som en mulåsna!
Men ont det har jag......... så in åt helvete.........

All heder åt alla som ställer upp för Down`s syndrom

Det är inte bara ICA som tar till hjälp.

I vårt lilla bostadsområde har nu Coop Extra tagit emot en 20-årig kille två dagar i veckan som praktikant och det är toppen bra. Den här 20-åringen har nu möjlighet att få vara med och känna sig behövd.

Det blev ju en viss uppståndelse när Ica tog in en kille med Down`s syndrom i sin reklam-kampanj och det med blandade känslor från folk, men dom flesta tyckte förhoppningsvis att det var jätte bra. Och visst är det bra att man får ut ALLA i samhället, trots det finns det fortfarande de som skrattar bakom ryggen på folk och det är dom som inte förstår verkligheten!
Jag tillhör den kategorin som anser att alla har precis lika mycket värde.
Så jag ger all heder till Coop Extra!

Fibromyalgin reagerar olika hos alla människor!

Jag vill ge alla en tankeställare:

OBS!

Denna berättelse som följer är nu enbart påhittad just för att inte någon ska känna sig varken påhoppad eller inblandad på något sätt...

ja det är bäst att skriva så,

för det misstolkas alltid och missförstånd byggs upp alldeles i onödan.

Men skulle någon trots denna varning

ändå känna sig utpekad, så är det enbart dennes egna personliga uppfattning!

Observera också att Personen i denna berättelse som kallar sig:

JAG-form och det är inte heller Jag ifrån det verkliga livet.

(Eftersom det är så långt ifrån mitt eget tänkande att vara på detta sätt)

Men här kommer berättelsen och vi ponerar nu:

"jag" hade en son som var kär, upp över öronen!

Han verkligen älskar sin nya flickvän!

Livet leker!

Men det finns ett litet moln på himlen.

Om så litet men ändock så stort.

Molnet blir som ett stort mörkt åskmoln och som bara blir allt mörkare och mörkare

och allt tyngre för var dag.

Varför? undrar säkert många!

För här borde det ju vara frid och fröjd.

Kärleken klarar allt, sägs det ju.

Javisst, är det riktig kärlek, så klarar den precis ALLT det är så sant så.

Men "Min" son ska absolut ha det bästa!

Han ska ha en flicka av den renaste sort och vara purung och vacker

och hon ska vara lärd och ha ett stort kunnande,

hon ska helt enkelt vara perfekt från topp till tå.

Även om "jag" själv inte är det,

så kräver "jag" ändå att min son ska en sådan flickvän.

Hon får inte "sticka ut" och vara udda, hon får inte heller ha egna åsikter!

Hon ska lyssna på vad "jag" har att säga och följa det "jag" säger!

Hon ska klä sig som " jag" vill och hon ska bete sig som "jag" vill ,

och hon ska kunna föra sig som Drottning under alla olika sammanträffanden.

Med andra ord så ska "jag" ha en helt perfekt sonhustru!

Och som alla vet, så finns det ingen på denna jord som är helt perfekt,

och vilken kan tala om för någon och säga vem som är helt perfekt?

så med andra ord så vill

"jag" nog ha min son för mig själv!

Och om "jag" sedan ställer alla dessa orimmliga krav på "min" sonhustru

så kommer "min" son aldrig kunna hitta någon kvinna

och då kan "jag" heller aldrig få konkurens om "min" egen son.

"Jag" själv ser inte dom fel och brister som "min" egen son har!

Nä nä, han har inga fel alls, han är helt perfekt från topp till tå.

Han är precis så som "jag" vill ha honom!

Men kanske som ingen annan vill ha honom!

Det är ju helt perfekt tycker "jag" för då får ju "jag" ha honom för mig själv!

Men ingen merän flickan vet hur sonen verkligen är!

Sonen är sig själv tillsammans med sin flickvän!

Han vågar busa, leka, skratta, gråta och känna att livet är skönt.

Han behöver inte "spela teater" och vara ögontjänare.

Det är bara så skönt att få tillbringa sina dagar med sin älskade flickvän.

Det är helt underbart att bara vara helt utan krav

och bara få vara människa och må gott tillsammans med den man älskar.

Men hans mor kräver hela tiden uppmärksamhet

och det skapar en obalans och otrygghet mellan dessa tre parter!

Hans mor vill honom bara väl, och det vet han.

Men istället förstärker hon känslan till sonen att han kanske ändå har valt fel flickvän.

Sonen står nu mitt i mellan sin egen mor och sin älskade flickvän.

"Jag" är inte medveten hur illa jag gör min egen son!

Men Flickan då?

Hon är kär och lycklig tillsammans med sonen!

Hon har hittat sin livskamrat.

Hon försöker att stå ut med sin älskades mor!

Men hon går sakta sönder inombords, allt mer för varje dag!

Situationen börjar bli ohållbar och outhärdligt.

Flickan börjar vackla och blir allt mer sjukare

och hon klarar inte av sin vardag liksom förr.

Hon blir allt mer grå och sluter in sig i sin egen lilla värld.

Hon bär på en sjukdom som är dold.

En sjukdom som är obotlig och som bara förvärras för varje negativ händelse.

En sjukdom som heter: Fibromyalgi

Det är en sjukdom som just tär sönder en människa, bit för bit.

När något positivt händer i hennes liv så blomstrar hon upp och mår lite bättre.

Men för tillfället är det bara det gråa mörka molnet som blir allt större och större.

Och det oroar flickan!

Flickan och pojken vill bara leva tillsammans och var lyckliga!

Dom vill skratta, busa, gråta, sjunga, dansa, och bara ha roligt tillsammans.

Dom vill älska och försöka skapa ett eget liv!

Men som "jag" förstör allt mer för varje dag

bara för att "jag" vill att min son ska bli lycklig?

Frågan är bara: Blir "jag" Lycklig över detta tro?

Kanske "jag" istället skulle försöka vara mer delaktig i deras lycka?

Kanske tre personer skulle bli lyckligare då!

SLUT på berättelsen!

Nu vill jag ha massor av kommentarer om den här lilla berättelsen!

Jag vill veta hur ni reagerar, hur ni tänker, hur ni skulle göra m.m.

Jag vill veta precis ALLT som ni får fram efter att ha läst det här!

SNÄLLA skriv!

ETT STORT VARMT TACK till alla ni som hitills har skrivit in en kommentar till den här berättelsen!

Jag kommer nu att lägga in alla kommentarerna här fullt synligt till alla dom som inte vet hur man kan få upp kommentars-sidan och kunna få möjlighet att läsa allt som alla har skrivit. Jag kommer att fylla på här vart eftersom det skrivs en kommentar om detta inlägg!

För er som har svårt att skriva i kommentars-rutan, så kommer jag mycket snart lägga in en GÄSTBOK till högeri den här bloggen, där du också kommer att kunna skriva dina åsikter om detta. Jag satt med tårar i ögonen när jag läste alla era kommentarer och jag kan bara säga: Jag älskar Er allihop! Tack ni är verkligen underbara! Jag visste väl att det fanns människor med varma hjärtan! TACK!

Och till dig Anita som har bloggen: http://anitas.myblogg.se vill jag bara säga: Det var en helt ny tanke! Att skylla all värk på sin fibro och sen få reda på att man har något annat fel. Det är verkligen något som vi alla bör tänka på som har fibromyalgi.. TACK!

Här är dom kommentarer som hitills har kommit in:

sammanlagt 11 kommentarer:

Mitt eget krypin sa...
Hej, vad du berättar bra. Spontant så säger jag bara. Hjälp! Bind inte upp sonen, låt honom vara lycklig med flickan han har kär och som älskar honom som han är. Ingen mår bra av att bli så hårt knuten till den egna föräldern/föräldrarna. Han kommer alltid att vara din son ändå. Navelsträngen måste kapas i tid!. Vet om de som inte kapat den och det blir jobbigt i längden, ja det kan t.o.m. förstöra relationen. Vet också en annan där den inte är kapad och det barnet (idag 30 år) har det svårt vad gäller den sociala biten. Lever ensam ännu och har telefonkontakt med föräldrarna varje dag, särskilt den ena. Det är inte friskt. Så jag tycker hellre att du ska vara delaktig i deras lycka än att stjälpa den. Ps. Tack för kommentaren om datorn, men vi har nyss haft den servad. Ds.Ha det gott.
9 februari 2010 08.14

Pärlan sa...
Mycket bra skrivet och jag säger bara...denna jag skall inte lägga näsan i blöt om hon vill se sin son lycklig.Det blir ju bara så fel för alla tre låt dom vara ifred, sonen kan säkert göra ett eget val och det har han gjort,usch och fy för mammor som inte kan släppa sina söner. Kram
9 februari 2010 09.03

Michelin sa...
Våra ungdomar måste få lära sig att stå på egna ben och välja ut sin partner själv utan sina föräldrars hjälp o råd..
9 februari 2010 09.23

Ingrid sa...
Var felet ligger är ju helt klart, kan inte sonen bryta med sin mamma är han inte värd flickans kärlek. Jag har levt ihop med min svärmor i 10 års tid och det gick tack vare att min man var 100% lojal mot mig, hade han inte varit det hade jag inte stannat länge på Stenstugu. Att mamman ser sin son som den perfekta individen är inte så konstigt och flickans mamma har givetvis alla sympatier på hennes sida. Jag tycker att båda svärmödrarna ska låta ungdomarna vara ifred, så att de får leva sina liv som de vill.
9 februari 2010 09.27

Doris (Ann) sa...
Mödrar, oavsett om det är till en dotter eller son måste våga släppa taget. Denna mors brist på respekt och förståelse för parets integritet och önskan om självbestämmande är ett hån, såväl mot henne själv som mot hennes son.Sonen i fråga måste våga säga ifrån, säga att han har ett eget liv nu, en egen familj som han måste få bygga upp tillsammans med den han älskar UTAN moderns inblandning. Modern ska alltid stå bakom och ge råd och stöd, men endast när sonen så begär.Mamman borde förstå att hon inte gör honom lyckligare genom att hålla honom som en bandhund, istället riskerar hon att förlora honom för alltid!I värsta fall får han bryta med mamman ett tag och hoppas att hon kommer på bättre tankar eller får hjälp att förstå.Familjeterapi (moder och son) kanske vore något för att både hon och han skall kunna gå vidare i livet.Hon kan inte fortsätta leva sitt liv genom sonen utan borde istället satsa på att leva livet "med" honom.Ett barn är unikt och ett underbart lån som man måste vara rädd om, för man äger dem inte och man måste lämna dem åter i ett bättre skick än när man fick dem!!!
9 februari 2010 09.50

vargtazz sa...
Tja vad ska man skriva o detta.. Jag för min del tycker ju att ens barn själva ska välja vem de vill dela sitt liv med... Och då ska ju inga föräldra lägga sig tycker jag...
9 februari 2010 10.12

Kerstin sa...
Hur ska detta kunna hålla, JAG kommer ju alltid att vara med? Vilket betyder att flickan kommer att må sämre o sämre. Pojken ska hjälpa flickan så hon mår bra. Det är hans uppgift om han älskar henne. JAG behöver också sin son. Sonen måste jobba för bägge. Kärleken är att finna harmoni o balans mellan "flickorna". Enda sättet. Kärlek är inte enkelt det är hårt jobb. Rekomendationer är låt pojken ta ställning. Ingenting är gratis nu gäller det att handla om pojken vill behålla flicken.
9 februari 2010 10.18

pellispricken sa...
Pojken och flickan borde flytta lite längre ifrån Jag. Pojken borde tänka efter vem han vill leva tillsammans med och vem han vill umgås med ibland.Kan inte jag acceptera sonens val så borde sonen bryta med Jag. Har Jag något husdjur att slösa sin kärlek på? Annars vore det kanske en fin precent från pojken OCH flickan. Pojken och flickan ska prata öppet med varandra om detta och hur de upplever kraven från Jag. Fint berättat men ack inte helt ovanligt, tyvärr.
9 februari 2010 10.35

livslycka sa...
Ja du Berith vad ska man säga. Det finns mycket i det här. Det beskriver en katastrof. Har "jag" rätt att ta ifrån min son ett lyckligt liv? Hur kan "jag" veta vad som är bäst för honom? Eller säger "jag" så för att "jag" själv inte accepterar att min son blivit vuxen. Kan detta tyda på avundsjuka mot sonens flickvän, att sonen nu hyser så starka känslor för sin älskade flickvän och "jag" inte har samma betydelse längre. Det är dags att klippa navelsträngen. Men hur gör man "jag" medveten. Om du nu känner igen dig i personen "jag"ska din som följa det du tycker är bäst för honom eller tillåter du honom bli lycklig utifrån det som känns rätt i hans hjärta?

Jag har själv haft en svärmor som hade svårt att släppa taget om sina söner och jag har även själv i ungaår stått i situatioenen att fått välja göra slut med min dåvarande pojkvän eller flytta hemifrån och vad har en då 16 årig flicka för val??? Till de unga älskade ger jag denna tanke DET ÄR NI SOM SKA LEVA TILLSAMMANS, DET ÄR ER KÄRLEK, det har andra att acceptera. Det är ert liv som ni ska forma och kan inte andra acceptera det är det deras problem
9 februari 2010 10.45

Grafikbettan sa...
Oj vad jag blev börd av denna berättelsen! Då jag själv vet att detta tyvärr händer imånga hem. Kanske inte fibron finns med, men detta med att kanske inte förstå hur man måste låta sina barn växa upp. Acceptera att de har ett nytt liv utanför föräldrarhemmet.Alla vet vi ju att våra barn älskar oss högt över allt annat. Så tyvärr kan dessa kännslor manipuleras av oss föräldrar. Barnen vill ju inte göra oss illa & för att inte göra det så gör dom allt för att göra oss lyckliga.Trotts att detta kan bli till bekostnad på sin egen lycka. Då menar jag att de hellre blir olyckliga & vi som föräldrar är lyckliga. Men hur länge??? Vill jag verkligen min barn så illa att jag inte kan klippa navelsträngen??Nej, hoppas att det kanske finns dem som sitter i detta nu & med ångest för att inte göra mamma eller pappa illa. Till er vill jag bara säga en sak. Vi som föräldrar har redan haft vår tid & vårt liv. Det är dags att ni får blomma ut & finna er lycka där den finns. Man gör misstag, men det hör livet till.Lev inte ert liv i skuggan av oss föräldrar, utan ta vara på det livet har att ge. Men lyssna gärna på sådant som kan vara av vikt, men bilda er egen uppfattning.Kram Bettan
9 februari 2010 10.54

Mammalilla sa...
Jaa Berit Detta verkar som en saga för mig. Finns inte i min värld, men jag förmodar att det är ganska vanligt. Denna egoism som modern visar, dränker både henne, sonen och sonhustrun. Sonhustruns mor är väl också med och ser på den stackars dottern, som lider av en sjukdom, som är tärande bara den. Fibromyalgi är en otrevlig sjukdom. Den gör en svag och äter upp en mer och mer. Den syns inte utanpå, annat än man är stelare på morgonen, men hur många har du runt dig kl 8 på morgonen.Denna mörka berättelse, hoppas jag vänder till en soligare sida, så de inblandade kan leva utan spänningar och kanhända undviker de då en skilsmässa. SEDAN VILL JAG TALA OM, ATT MIN FIBROMYALGI, SOM JAG BURIT I CA 30 ÅR, HAR GJORT ATT JAG INTE UPPTÄCKTE MIN BRÖSTCANCER.ALLT SOM GÖR ONT, HAR JAG RELATERAT TILL FIBRON, SOM JU KAN GE SMÄRTA VAR SOM HELST I KROPPEN. SÅ HÄR EFTER JAG FICK MIN DIAGNOS, KÄNNER JAG IGEN SMÄRTAN JAG KÄNT I MITT VÄNSTRA BRÖST.DET VAR INTE FIBRON JAG KÄNDE. DET VAR EN ELAK CANCERKNÖL. DEN KUNDE INTE LOKALISERAS MED ATT KÄNNA MED HANDEN, MEN MAMMOGRAFIN SÅG DEN. TACK Å LOV. GLÖM EJ ATT GÅ PÅ DEN. DEN KAN RÄDDA LIV.KRAM ANITA läs mera i http://anitas.myblogg.se

Livet kan vara skört ........ men visst finns det hopp...

Kan man dansa gammalt i rullstol?

Här är ett bevis på att man även kan dansa "latmans-shottis" i rullstol.

Ytterligare en film

Åter igen en film från rullstolsdans

Man kan trots sitt handikapp

Javisst kan man även om man har ett handikapp.

Se bara här på dessa otroligt duktiga dansare som dansar rullstolsdans medan jag som är fibromyalgi-drabbad kan stå på en scen och sjunga tillsammans med min man. Visst gör det ont i kroppen men bara glädjen över att se alla dessa på dansgolvet med sina rullstolar gör att jag förstår att det finns dom som har det värre, så jag ska inte gnälla över min värk.

Jag blir aldrig av med min förbaskade värk!

Jag borde vara trött på den ständiga värken! Och visst är jag det.
Jag är fruktansvärt less på eländet.
Att ha ständigt kronisk generell muskelvärk med stelhet i armar, ben och rygg, är bara lite av en bråkdel av det jag känner! Jag har en ökad smärtkänslighet, det vill säga när någon tar i mig så kan göra det ont. Även om det så bara är en lätt smekning så kan det ibland göra fruktansvärt ont.
Värk med muskulär trötthet, kraftlöshet och stelhet. Det kan ta upp till 30 minuter innan jag får kroppen att få bort morgonstelheten på morgnarna.
Värken flyttar sig ofta till olika ställen i kroppen från dag till dag. Den ena dagen är inte den andra likt.
Jag har dålig sömn på grund av värken, eftersom det är väldigt svårt att sova när man har ont och jag får ofta yrsel, koncentrations- och minnesstörningar med huvudvärk är som plåster på såren. Kroppen reagerar på väderomslag, ängslan, oro, stress och fysisk aktivitet.
Därför är det oerhört viktigt att man går igenom kroppsmedvetandeövningar. Sjukgymnastik är av tveksamt värde, men egen motion och träning i varmvattenbassäng kan hjälpa ibland. Det är inte alls farligt att träna eller röra på sig men jag måste alltid tänka på vad jag gör och inte gör, för det är ju jag som får lida efteråt.

Vill du få tusentals besökare till din hemsida helt GRATIS?

Det handlar bara om trafikutbyte.

När du går och kollar på en medlems sida så får du poäng som sedan konverteras till garanterade besökare till din egen hemsida/blogg.

Klicka på länken och läs och se hur enkelt det är:

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=Michelin