Jag har istället gått igenom en massa flyttlådor och där ibland hittade jag en kalender från 2009. Det är alltid lika kul att sitta och bläddra i gamla kalendrar, men den här gången kändes det inte roligt då jag kom fram till:
citat från dagboken
25 januari 2009 en söndag.
Där står följande att läsa i min dagbok:
Dagen började som vanligt med att min man gjorde frukost åt oss båda. Vår dotter kom och skulle hjälpa mig med att tillverka ett CD-fodral till ett musikgäng. Jag hade en fruktansvärt hosta och den ville inte ge med sig.
När jag efter ett hostanfall fick jag en fruktansvärd kramp i bröstet. Det gav inte med sig heller utan blev allt mer påtaglig. När jag till slut lade mig i soffan i vardagsrummet och sa till maken att ringa ambulansen. Jag kände att det inte stod rätt till. Smärtorna var smärtsamma och hemska och båda armarna domnade bort. Ambulansen kom och vi var på väg till sjukhuset när man ändrade färdriktning till ett större sjukhus eftersom jag blev i allt sämre skick. Med blåljus och ilfart körde ambulansen i snöslasket. Ingen morfin lindrade min smärta inte heller reagerade jag på Nitroglycerin. Smärtan blev bara allt värre och värre. Vår dotter hade följt med mig i ambulansen och hon satt fram vid chauffören, medan min man körde bilen efter ambulansen. Jag frågade skötaren intill min sida om det hade hänt någon olycka eftersom det var blåljus.. Han svarade med en lugn stämma: - Det är vår bil som du ser lyset ifrån.
Jag såg att det blev allt ljusare och ljusare och det blev såpass ljust så att det bländade mig och jag minns att jag frågade vart min man var. Jag fick till svar att min man låg efter oss.. Då vinkade jag till min man och sa: - Hej då min älskade! Jag kommer inte klara det här!
- Jodå, det ska vi nog fixa, sa skötaren till mig och klappade mig på armen..
Sen såg jag en tunnel som var otroligt ljus och vacker och jag ville bara dras iväg......
Sen minns jag ingenting mer .....
Jag vaknade upp och låg på en brits i ett väldigt ljust rum och jag kände att någon försökte få bort mina ringar på mina fingrar. Man blötte och smorde in mina fingrar för att kunna få bort ringarna till slut.
En tunn plastslang, en kateter, fördes in av läkaren, genom en pulsåder i handleden upp till hjärtas kranskärl. Om ett eller flera kranskärl är förträngda så görs ibland en ballongvidgning, men i mitt fall så hade proppen löst upp utav sig med hjälp av ambulansföraren: Micke L. Så jag skänker honom ett stort och varmt TACK...
Från ambulansen skickade man hela tiden bilder på mitt hjärta så dom såg när proppen kom och därför blev jag skickad till ett större sjukhus på vägen..
Den här stunden som man hade fört upp en plastslangen i pulsådern i handleden gick fruktansvärt fort. Man hinner inte med allting, för det gick så otroligt fort.
Helt plötsligt rullar man iväg mig till ett rum och där dyker då min dotter och min man upp. Jag var inte speciellt sällskaplig utan låg bara och kände mig torr i munnen.
Jag har inte en aning om hur länge dom stannade hos mig men jag vaknade följande dag i min sjukhus säng på sjukhuset med slangar och apparater och nålar överallt.. Framåt eftermiddagen blev jag förflyttad till ett mindre sjukhus..
Där rådde vint- och kräksjukan så jag fick inte ta emot några besökare på grund av detta.
Så det blev hemska några hemska dagar i all ensamhet på sjukhuset som jag skulle kurera mig.
Den 29 januari fick jag komma hem.. Jag blev väldigt förvånad att jag kunde komma hem så snart, men naturligtvis så blev jag glad över att få komma hem..
Mina ord som jag skrev på sjukhuset:
Jag vill leva, jag vill vara, jag vill......
Det är för tidigt att släcka, det är för tidigt för att ta slut.
Jag ska hinna mer, jag ska göra allt,
jag har mycket kvar att göra.
Jag vill leva, jag vill vara, jag vill....
25 januari 2009 kommer att präntas fast i mitt huvudet.
Etsa sig fast.
Då min låga höll på att ge upp, men fick en ny chans igen.
TACK! Tack för att jag får vara med en stund till...
slut citat från dagboken..
Idag är jag bara glad över att hostan har börjat ge med sig och att den inte gav mig hjärtinfarkt som år 2009....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar