Sjukhusvistelse: livmodern är nu borta

Tisdag den 7 september lades jag in för att operera bort min livmoder.

Jag infann mig sjukhuset klockan 07.30 och fick en säng och nattskjorta.

Jag kramade om min man och han lämnade sjukhuset, som vi hade kommit överens om.

Operationen beräknas starta vid 09.00 och jag får en tablett när jag väl fått på mig nattskjortan och lagt mig i sängen.

Sen minns jag ingenting förrän jag hör någon säga att jag ska dra upp nattskjortan bak i ryggen så dom kan ta ryggmärgsbedövning.

Sen är allt nattsvart.

Under denna tid som jag inte var närvarande hade operationen hållt på under dagen, min man blev uppringd vid halv fyra tiden och jag fick prata med honom i telefon, vilket jag inte har ett minne utav, jag hade tydligen bett honom att köpa med sig en juice och en påse med godis..

Han kom sedan och besökte mig och jag hade tydligen sagt till honom att jag bara ville sova så han åkte hem.

Jag drömde sedan att min läkare stod vid min högra sida av min säng, och detta i mitt eget hem. Jag minns att jag sa till läkaren att det var högst olämpligt och oförskämt att han besökte mig i mitt eget sovrum.

Detta visade sig vara så att han hade besökt mig på sjukhus-salen och informerat mig om vad som hade gjorts. Vilket jag inte alls uppfattade ett ord av vad han hade sagt till mig.

När jag sedan vaknar så vet jag inte om det är samma dag eller om det är onsdag. Ingen ger mig någon information om vad som har hänt, jag menar när jag nu var lite piggare och vaken.

Tankarna kretsar i huvudet och jag undrar hur jag hade kommit till operations-salen, om jag hade gått dit själv eller om dom hade kört mig i sängen.

Att inte veta vad som hänt är för mig en mycket obehaglig känsla. Jag som är lite av en kontroll-freak vill naturligtvis veta exakt vad som har hänt, minut för minut allra helst.

Med värk och piller somnar jag åter igen och när jag vaknar upp så ligger en kvinna mitt i mot mig och har genomgått samma sak som mig.

Jag skickar ett sms på min mobil till min man och försöker stoppa i mig en smörgås, men jag får bara i mig en halv och jag spyr som en gris. Tydligen så mådde jag illa av att bli nedsövd.

Nu får jag veta att det inte lyckades att ge mig ryggmärgsbedövning utan jag blev istället nedsövd. Trots att man var lite orolig att söva ner mig på grund av mitt hjärta (som inte fungerat så bra) det var just därför som jag skulle få ryggmärgsbedövning.

Jag har alltså inte en aning om vad som skedde mellan klockan 08.00 och fram till onsdagsmorgonen. Det är en tid i mitt liv som är helt natt-svart. Under just denna period skulle jag vilja att någon enda utbildad sköterska kunde ha gjort vissa noteringar enbart för att informera patienten. Men inte en enda människa tycks kunna ge mig någon riktig förklaring till vad som har hänt under denna period. Det påverkar mig väldigt idag, att inte veta vad som skett merän att man har plockat bort min livmoder. Detta är något som varje sjukhus bör ta med i beräkning: att man faktiskt vill veta vad som har hänt trots att man inte varit vaken. Jag vet inte om jag är ensam om att känna så här, men för mig är det oerhört viktigt att ha vetskapen och inget annat.

Jag skulle ha blivit utskriven dagen efter operationen men jag fick ligga kvar ytterligare en natt på sjukhuset och det var bara att göra det bästa av situationen, så det blev mest att jag sov bort tiden och det var nog välbehövlig sömn med alla värktabletter och allt man precis genomgått.

Men en sak är säker: Det är inte bara att ta bort en livmoder, den som säger det kan inte vara ärliga. Jag vet att det är individuellt men jag är övertygad om att detta är inte bara som en del kan utrycka sig när det har passerat några år. Jag kommer då aldrig glömma denna dag, lika väl som jag aldrig kommer att glömma den dagen jag fick hjärtinfarkten förra året..

Hjärtat slår och verkar vara ok

Jag börjar nu känna en viss oro inför min operation på tisdag.

Jag ska ta bort min livmoder och det är inte några problem att göra det, för det vet jag många som har gjort, så det är jag inte alls orolig för.

Jag oroar mig för att mitt inte hjärta inte ska orka med om man blir tvungen att söva ner mig.

Trots att man har vidtagit försiktighets åtgärder och kollat EKG och ultraljud på hjärtat så vet jag ännu inte om det är helt okey.

Men jag ska till en början få ryggmärgsbedövning så jag är vaken vid ingreppet men om det skulle uppstå några komplikationer så måste man söva ner mig och det är då som man är rädd att mitt hjärta inte ska orka med.

Så jag får väl hoppas att dom fixar att göra ingreppet utan att behöva söva ner mig och att det räcker med ryggmärgsbedövningen.

Jag är även lite orolig att behöva vara vaken under operationen men dom har lovat mig att jag ska kunna koppla av och om jag vill kan jag få lyssna på musik i hörlurar och det kanske är bra så man slipper höra när dom pratar.

Jag ska till sjukhuset på måndag och lämna lite blod och sen blir jag inlagd på tisdag.

Går allt som det ska så blir jag kvar på sjukhuset en natt.

Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var orolig, det är klart det känns oroligt. Förbaskat oroligt.

Jag är inte ett dugg rädd smärta eftersom jag är så van vid smärta, men skulle mitt hjärta inte orka med så finns det inga ord egentligen för vad jag känner.

Jag är i och för sig en kämpe, jag brukar sällan ge upp i första taget. Så det här ska nog gå bra.

Nu ska jag försöka få lite skönhets-sömn, skulle behöva många många timmar för det..

Min fibro känns inte lika mycket nu när värmen är här

har verkligen varit långt ifrån den här bloggen nu. Jag ska försöka skärpa mig och börja uppdatera den här bloggen lite bättre. Jag har egentligen ingenting alls att skylla på merän att jag inte helt enkelt inte varit den här bloggen trogen.

Skärpning! Ok, då ska jag som fibrodrabbad försöka berätta för dom som inte känner till hur det är att leva med fibromylgi. En sån här varm sommar som vi har just nu för tilllfället drabbar oerhört många mycket negativt. Men inte just mig.

Jag tillhör den typen som fullkomligt njuter i fulla drag av den här värmen. Min lindras och jag känner mig rörlig och rätt skaplig faktiskt. Det enda jag ska kunna klaga eller gnälla över är väl då bara att mina fötter sväller upp och ser mer eller mindre ut som vattenmeloner.

Men vad gör det, nu när jag slipper den ettriga värken.

Jag skulle önska att jag hade uppsvullna fötter året runt istället för den fruktansvärda värken som kommer smygande så fort kryper neråt på mätaren.

Blåsigt får det inte heller inte vara, för då kommer värken direkt.

Att sitta i en bil med AC är ju oerhört skönt när det är väldigt varmt men då får jag ändå lägga en liten schal på mina armar, annars får jag värk. Så egentligen är det inte värt att ödsla några klagomål för jag vet ju ändå hur det kommer att bli, så fort jag gör något utöver det vanliga.

Skulle jag bara göra vissa rörelser lite ofta så kommer värken på direkten.

Om jag tex. ska dammsuga så kan jag bara ta ett rum och sen får jag låta bli det och då kan jag ju passa på att göra något annat under tiden, så att min kropp får andra rörelser, då brukar jag klara mig rätt så bra.

Jag har lärt mig och jag anpassar mig efter min kropp och hur den mår, då brukar jag själv kunna förhindra smärtan i min kropp. Ja, inte alltid men som oftast..

Men det hjälper inte att klaga över sina krämpor, det hjälper föga.

Så jag tar dagen som den kommer och gör det som faller mig in, då klarar jag mig rätt skapligt.

Ha en fin fortsatt dag.. KRAM

Stryker kläder gör fruktansvärt ont

Min gästbok ska nu fungera som vanligt igen.

Idag har dagen bestått i strykning av lite kläder men armarna känns tunga som bly efteråt, så jag får stryka i små etapper åt gången..

Förstår inte att jag ska få sån värk bara av att stryka lite kläder. Trist.