Fibromyalgi och mycket piller?

Det finns dom som vräker i sig en massa piller av olika slag.

Jag tillhör den gruppen som inte är så förtjust i att äta piller.

Så jag följer min kropps signaler och utgår ifrån att man kan inte göra så mycket annat.

Skulle jag till exempel en dag få för mig att dammsuga så vet jag att jag dagen efter är helt slut i axlarna och knappt röra dom. Därför så dammsuger jag bara en liten bit i taget och jag pausar ofta och på det viset så klarar jag mig rätt skapligt, inte alla förunnat att kunna göra så.

Jag vägrar att min kropp ska bli beroende av piller.

Så försöker jag även låta bli att tänka på allt som man egentligen borde göra!

Jag sätter mig helt enkelt framför datorn och går in på Spotify och lyssnar på musik och jag kikar på olika hemsidor och jag försöker drömma mig bort ifrån det vardagliga och jag ägnar inte ett tanke åt att jag inte gör något vettigt för en dag.

För vad spelar det för roll om jag ingenting gör en dag, för nästa dag gör jag en massa grejer som jag tycker känns okey att göra för tillfället.

Så du med fibromyalgi, gör det du bara känner för så känns det förhoppningsvis lite bättre.

Den många brunnar gräver

får inte gott vatten i alla.

Nöjd trots min fibromyalgi

Nu har det gått lång tid sedan jag var på operation och tog bort min livmoder.

Jag kan nu idag säga att jag mår oförskämt bra idag men hade någon frågat mig hur jag mådde bara några veckor efter själva operationen så skulle jag nog ha sagt att jag ångrade mig att jag genomgick operationen.

Men idag fungerar jag som vanligt eller kanske lite mer än vanligt.

Jag har nog blivit en helt annan personlighet idag för jag känner mer och jag upplever mer och jag vill mer och med det menar jag med precis allting. Jag städar och fejjar som aldrig förr och jag gör allting klart nu när jag har påbörjat något, vilket jag aldrig tidigare gjorde.

Jag har till och med fått mer känslor, om vi nu ska gå in på den sexuella biten också. Så jag kan bara idag säga att jag är super nöjd och jag är övertygad om att mannen i huset märker att jag har förändrats och förhoppningsvis till det bättre än tidigare.

Trots min fibromyalgi så kör jag på i min egen takt och jag är övertygad om att det fungerar bättre bara jag gör som jag själv vill och inte tillåter min sjukdom ta överhanden.

Jag kan inte mer än få ont om jag skulle göra något speciellt och det vet jag ju nu idag.

Men det viktigaste för mig är nog bara att jag får min sömn som jag behöver. Jag mår allt bättre nu efter vår flytt och jag känner mig allt mer harmonisk och kroppen mår rätt skapligt trots att det börjar bli minusgrader ute. För det är ju då som jag mår som sämst.

Jag vet inte om det kan bero på borttagningen av min livmoder eller om det skulle ha varit så här ändå. Det är i alla fall ingenting som jag idag ångrar att jag genomgick.

Så jag är rätt nöjd med hur min kropp mår idag trots min fibromyalgi.

Sjukhusvistelse: livmodern är nu borta

Tisdag den 7 september lades jag in för att operera bort min livmoder.

Jag infann mig sjukhuset klockan 07.30 och fick en säng och nattskjorta.

Jag kramade om min man och han lämnade sjukhuset, som vi hade kommit överens om.

Operationen beräknas starta vid 09.00 och jag får en tablett när jag väl fått på mig nattskjortan och lagt mig i sängen.

Sen minns jag ingenting förrän jag hör någon säga att jag ska dra upp nattskjortan bak i ryggen så dom kan ta ryggmärgsbedövning.

Sen är allt nattsvart.

Under denna tid som jag inte var närvarande hade operationen hållt på under dagen, min man blev uppringd vid halv fyra tiden och jag fick prata med honom i telefon, vilket jag inte har ett minne utav, jag hade tydligen bett honom att köpa med sig en juice och en påse med godis..

Han kom sedan och besökte mig och jag hade tydligen sagt till honom att jag bara ville sova så han åkte hem.

Jag drömde sedan att min läkare stod vid min högra sida av min säng, och detta i mitt eget hem. Jag minns att jag sa till läkaren att det var högst olämpligt och oförskämt att han besökte mig i mitt eget sovrum.

Detta visade sig vara så att han hade besökt mig på sjukhus-salen och informerat mig om vad som hade gjorts. Vilket jag inte alls uppfattade ett ord av vad han hade sagt till mig.

När jag sedan vaknar så vet jag inte om det är samma dag eller om det är onsdag. Ingen ger mig någon information om vad som har hänt, jag menar när jag nu var lite piggare och vaken.

Tankarna kretsar i huvudet och jag undrar hur jag hade kommit till operations-salen, om jag hade gått dit själv eller om dom hade kört mig i sängen.

Att inte veta vad som hänt är för mig en mycket obehaglig känsla. Jag som är lite av en kontroll-freak vill naturligtvis veta exakt vad som har hänt, minut för minut allra helst.

Med värk och piller somnar jag åter igen och när jag vaknar upp så ligger en kvinna mitt i mot mig och har genomgått samma sak som mig.

Jag skickar ett sms på min mobil till min man och försöker stoppa i mig en smörgås, men jag får bara i mig en halv och jag spyr som en gris. Tydligen så mådde jag illa av att bli nedsövd.

Nu får jag veta att det inte lyckades att ge mig ryggmärgsbedövning utan jag blev istället nedsövd. Trots att man var lite orolig att söva ner mig på grund av mitt hjärta (som inte fungerat så bra) det var just därför som jag skulle få ryggmärgsbedövning.

Jag har alltså inte en aning om vad som skedde mellan klockan 08.00 och fram till onsdagsmorgonen. Det är en tid i mitt liv som är helt natt-svart. Under just denna period skulle jag vilja att någon enda utbildad sköterska kunde ha gjort vissa noteringar enbart för att informera patienten. Men inte en enda människa tycks kunna ge mig någon riktig förklaring till vad som har hänt under denna period. Det påverkar mig väldigt idag, att inte veta vad som skett merän att man har plockat bort min livmoder. Detta är något som varje sjukhus bör ta med i beräkning: att man faktiskt vill veta vad som har hänt trots att man inte varit vaken. Jag vet inte om jag är ensam om att känna så här, men för mig är det oerhört viktigt att ha vetskapen och inget annat.

Jag skulle ha blivit utskriven dagen efter operationen men jag fick ligga kvar ytterligare en natt på sjukhuset och det var bara att göra det bästa av situationen, så det blev mest att jag sov bort tiden och det var nog välbehövlig sömn med alla värktabletter och allt man precis genomgått.

Men en sak är säker: Det är inte bara att ta bort en livmoder, den som säger det kan inte vara ärliga. Jag vet att det är individuellt men jag är övertygad om att detta är inte bara som en del kan utrycka sig när det har passerat några år. Jag kommer då aldrig glömma denna dag, lika väl som jag aldrig kommer att glömma den dagen jag fick hjärtinfarkten förra året..

Hjärtat slår och verkar vara ok

Jag börjar nu känna en viss oro inför min operation på tisdag.

Jag ska ta bort min livmoder och det är inte några problem att göra det, för det vet jag många som har gjort, så det är jag inte alls orolig för.

Jag oroar mig för att mitt inte hjärta inte ska orka med om man blir tvungen att söva ner mig.

Trots att man har vidtagit försiktighets åtgärder och kollat EKG och ultraljud på hjärtat så vet jag ännu inte om det är helt okey.

Men jag ska till en början få ryggmärgsbedövning så jag är vaken vid ingreppet men om det skulle uppstå några komplikationer så måste man söva ner mig och det är då som man är rädd att mitt hjärta inte ska orka med.

Så jag får väl hoppas att dom fixar att göra ingreppet utan att behöva söva ner mig och att det räcker med ryggmärgsbedövningen.

Jag är även lite orolig att behöva vara vaken under operationen men dom har lovat mig att jag ska kunna koppla av och om jag vill kan jag få lyssna på musik i hörlurar och det kanske är bra så man slipper höra när dom pratar.

Jag ska till sjukhuset på måndag och lämna lite blod och sen blir jag inlagd på tisdag.

Går allt som det ska så blir jag kvar på sjukhuset en natt.

Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var orolig, det är klart det känns oroligt. Förbaskat oroligt.

Jag är inte ett dugg rädd smärta eftersom jag är så van vid smärta, men skulle mitt hjärta inte orka med så finns det inga ord egentligen för vad jag känner.

Jag är i och för sig en kämpe, jag brukar sällan ge upp i första taget. Så det här ska nog gå bra.

Nu ska jag försöka få lite skönhets-sömn, skulle behöva många många timmar för det..