onsdag 3 augusti 2011

Jag följer kroppens signaler och försöker göra det bästa av situationen...

Som så får man ju enbart följa kroppens egna signaler hela tiden för att bara försöka stå ut med sig själv... så efter många års erfarenhet så har jag nu lärt mig att jag kan inte på något sätt följa några tider eller ha klocka på mig. Jag kan inte heller bestämma ett möte eller en träff långt i förväg med risk för att jag måste avboka tiden.
Jag vet ju nu idag att jag mår allt sämre för varje "måsten" och därför finns det absolut ingenting idag som heter "MÅSTE" för mig. Det fungerar inte alls då.
Eller rättare sagt: Min kropp fungerar inte alls då, min kropp strejkar, den slår liksom bakut på något sätt och sätter sig på tvären.
Så ska jag få något gjort så måste jag helt enkelt följa min kropp till fullo..

Ta till exempel bara när jag ska boka en tid hos min läkare.
Ja, då kan jag inte bara som "vanligt folk" kliva upp klockan 08..00 och ta telefon och ringa för att boka en tid. För bara kravet av att jag måste kliva upp just vid den tiden är fruktansvärd.
Jag är varken lat eller slö utan det är bara att min kropp strejkar helt enkelt..
Jag tar helt sonika och skriver istället ett brev som jag skickar iväg till min läkare och begär om en tid och det fungerar ypperligt för mig. Bara en så enkel sak kan göra att jag för en kort stund undviker att min kropp strejkar och plågar mig med min ständiga värk.

Sen är det minst lika viktigt att försöka få en tid hos läkaren som inte heller är allt för tidigt på morgonen. Så jag tillåter min kropp att vakna i den takt som den själv vill. Man kan väl kanske säga att jag gör som katterna, jag sträcker ut varje liten del i kroppen innan jag sätter ner foten på golvet och kliver ur sängen. Ibland kan det ta ända upp till en halvtimme - upp till en timme..

Jag har som tur är en väldigt förstående karl som har sett genom åren att jag mår som allra bäst när jag följer min egen kropp och inte följer varken någon klocka eller några krav. Men det är ju inte alla som har den förmånen som jag har förstås..

Men det viktigaste av allt är nog att få sin omgivning och sina nära och kära att verkligen förstå att man faktiskt inte alls är lat på något sätt utan att det är på grund av fibromyalgin som styr sitt leverne. På det sättet så tillåter jag då ändå min fibro styra över mitt liv och leverne, fast jag lurar sjukdomen på något sätt.
För jag måste ju inte utföra mina sysslor på vissa tider. Utan får jag lust så kan jag ställa mig och stryka några klädesplagg mitt i natten eller mitt på dagen, men för att sedan fortsätta att stryka någon annan dag. Och skulle jag ha strykbrädan framme så får den väl stå framme då, fast jag personligen ogillar att ha den ståendes framme. Men egentligen så skulle förmodligen allting fungera mycket bättre om man bara tillät sig att låta till exempel dammsugaren eller strykbrädan stå framme.. För vad gör det om det står framme?

Men för att i nästa sekund kan jag lika gärna bli helt galen av att se dessa saker stå framme.
Och då kan jag nästan bli förbaskad på mig själv och kämpa i evigheter med att fälla ihop strykbrädan bara för att få bort eländet.
Så det är inte lätt för andra att förstå hur man känner sig.... eftersom man själv knappt vet det. Men det enda är bara för våra anhöriga att se allt mellan fingrarna och inte ta till sig av de utbrott som man kan få ibland.
Jag har många små knep som jag förändrar titt som tätt bara för att lura min egen kropp.
Jag följer aldrig ett visst mönster i min vardagliga livsföring. Jag äter när jag är hungrig oavsett tid och jag gör alla mina sysslor precis när det faller mig in, i den mån jag kan göra så vill säga.
Ibland får ju även jag "bita ihop" och fullfölja vissa saker trots att min kropp inte lyssnar på mig.
Men då får jag ta konsekvenserna, som tex. att jag får några konstiga "ticks" eller ryckningar, som oftast visar sig i att jag kan skvätta ur min kaffekopp, eftersom mina händer inte styr mig.
Jag blir lite nervös om man är ute och ska äta någonstans, där man ska ta allting på en bricka. Risken blir då väldigt stor att jag ruskar till hela brickan så att både glas och allt annat ramlar omkull.
Så som oftast tar min man brickan när vi är ute, men faktum är att jag har lyckats rätt många gånger nu att att själv bära fram brickan utan att få ryckningar, så vem vet om jag tränar allt mer så kanske det blir bättre och bättre.

Dagar som dessa, nu när solen står högt på himmelen så mår jag som bäst.
Jag njuter av varje sekund ute i solen och min kropp får "ladda upp sig" och må bra för en kortare period på året. Soliga och varma sommardagar kan för vissa med fibromyalgi mår väldigt dåligt medans jag mår som en prinsessa...

Ha en fortsatt fin dag!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar