måndag 13 september 2010

Sjukhusvistelse: livmodern är nu borta

Tisdag den 7 september lades jag in för att operera bort min livmoder.
Jag infann mig sjukhuset klockan 07.30 och fick en säng och nattskjorta.
Jag kramade om min man och han lämnade sjukhuset, som vi hade kommit överens om.
Operationen beräknas starta vid 09.00 och jag får en tablett när jag väl fått på mig nattskjortan och lagt mig i sängen.
Sen minns jag ingenting förrän jag hör någon säga att jag ska dra upp nattskjortan bak i ryggen så dom kan ta ryggmärgsbedövning.
Sen är allt nattsvart.

Under denna tid som jag inte var närvarande hade operationen hållt på under dagen, min man blev uppringd vid halv fyra tiden och jag fick prata med honom i telefon, vilket jag inte har ett minne utav, jag hade tydligen bett honom att köpa med sig en juice och en påse med godis..
Han kom sedan och besökte mig och jag hade tydligen sagt till honom att jag bara ville sova så han åkte hem.
Jag drömde sedan att min läkare stod vid min högra sida av min säng, och detta i mitt eget hem. Jag minns att jag sa till läkaren att det var högst olämpligt och oförskämt att han besökte mig i mitt eget sovrum.
Detta visade sig vara så att han hade besökt mig på sjukhus-salen och informerat mig om vad som hade gjorts. Vilket jag inte alls uppfattade ett ord av vad han hade sagt till mig.

När jag sedan vaknar så vet jag inte om det är samma dag eller om det är onsdag. Ingen ger mig någon information om vad som har hänt, jag menar när jag nu var lite piggare och vaken.
Tankarna kretsar i huvudet och jag undrar hur jag hade kommit till operations-salen, om jag hade gått dit själv eller om dom hade kört mig i sängen.

Att inte veta vad som hänt är för mig en mycket obehaglig känsla. Jag som är lite av en kontroll-freak vill naturligtvis veta exakt vad som har hänt, minut för minut allra helst.

Med värk och piller somnar jag åter igen och när jag vaknar upp så ligger en kvinna mitt i mot mig och har genomgått samma sak som mig.

Jag skickar ett sms på min mobil till min man och försöker stoppa i mig en smörgås, men jag får bara i mig en halv och jag spyr som en gris. Tydligen så mådde jag illa av att bli nedsövd.

Nu får jag veta att det inte lyckades att ge mig ryggmärgsbedövning utan jag blev istället nedsövd. Trots att man var lite orolig att söva ner mig på grund av mitt hjärta (som inte fungerat så bra) det var just därför som jag skulle få ryggmärgsbedövning.

Jag har alltså inte en aning om vad som skedde mellan klockan 08.00 och fram till onsdagsmorgonen. Det är en tid i mitt liv som är helt natt-svart. Under just denna period skulle jag vilja att någon enda utbildad sköterska kunde ha gjort vissa noteringar enbart för att informera patienten. Men inte en enda människa tycks kunna ge mig någon riktig förklaring till vad som har hänt under denna period. Det påverkar mig väldigt idag, att inte veta vad som skett merän att man har plockat bort min livmoder. Detta är något som varje sjukhus bör ta med i beräkning: att man faktiskt vill veta vad som har hänt trots att man inte varit vaken. Jag vet inte om jag är ensam om att känna så här, men för mig är det oerhört viktigt att ha vetskapen och inget annat.

Jag skulle ha blivit utskriven dagen efter operationen men jag fick ligga kvar ytterligare en natt på sjukhuset och det var bara att göra det bästa av situationen, så det blev mest att jag sov bort tiden och det var nog välbehövlig sömn med alla värktabletter och allt man precis genomgått.

Men en sak är säker: Det är inte bara att ta bort en livmoder, den som säger det kan inte vara ärliga. Jag vet att det är individuellt men jag är övertygad om att detta är inte bara som en del kan utrycka sig när det har passerat några år. Jag kommer då aldrig glömma denna dag, lika väl som jag aldrig kommer att glömma den dagen jag fick hjärtinfarkten förra året..


2 kommentarer:

  1. Oj vad jobbigt, stackars dej. Hoppas du tillfrisknar snart och kanske känner dej lite piggare och gladare. Sänder kryapådejkramar/Monica.

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag har också gjort denna operation för ca 10 år sen. Det är definitivt ingen liten eller enkel operation. Har du även hjärtproblem så förstår jag din oro helt och hållet. Jag fick ligga kvar på sjukhuset en vecka efter operationen eftersom jag inte "fick igång magen". Jättetrist med tre barn hemma i åldrarna 6, 13 och 15... Men nu mår jag bra och har inte haaft några problem. Jag hoppas att dy kryar på dig. //Ann-Louise

    SvaraRadera