tisdag 9 februari 2010

Fibromyalgin reagerar olika hos alla människor!



Jag vill ge alla en tankeställare:


OBS!


Denna berättelse som följer är nu enbart påhittad just för att inte någon ska känna sig varken påhoppad eller inblandad på något sätt...
ja det är bäst att skriva så,
för det misstolkas alltid och missförstånd byggs upp alldeles i onödan.
Men skulle någon trots denna varning
ändå känna sig utpekad, så är det enbart dennes egna personliga uppfattning!




Observera också att Personen i denna berättelse som kallar sig:
JAG-form och det är inte heller Jag ifrån det verkliga livet.
(Eftersom det är så långt ifrån mitt eget tänkande att vara på detta sätt)




Men här kommer berättelsen och vi ponerar nu:
"jag" hade en son som var kär, upp över öronen!
Han verkligen älskar sin nya flickvän!
Livet leker!
Men det finns ett litet moln på himlen.
Om så litet men ändock så stort.
Molnet blir som ett stort mörkt åskmoln och som bara blir allt mörkare och mörkare
och allt tyngre för var dag.
Varför? undrar säkert många!
För här borde det ju vara frid och fröjd.
Kärleken klarar allt, sägs det ju.
Javisst, är det riktig kärlek, så klarar den precis ALLT det är så sant så.
Men "Min" son ska absolut ha det bästa!
Han ska ha en flicka av den renaste sort och vara purung och vacker
och hon ska vara lärd och ha ett stort kunnande,
hon ska helt enkelt vara perfekt från topp till tå.
Även om "jag" själv inte är det,
så kräver "jag" ändå att min son ska en sådan flickvän.
Hon får inte "sticka ut" och vara udda, hon får inte heller ha egna åsikter!
Hon ska lyssna på vad "jag" har att säga och följa det "jag" säger!
Hon ska klä sig som " jag" vill och hon ska bete sig som "jag" vill ,
och hon ska kunna föra sig som Drottning under alla olika sammanträffanden.
Med andra ord så ska "jag" ha en helt perfekt sonhustru!


Och som alla vet, så finns det ingen på denna jord som är helt perfekt,
och vilken kan tala om för någon och säga vem som är helt perfekt?
så med andra ord så vill
"jag" nog ha min son för mig själv!
Och om "jag" sedan ställer alla dessa orimmliga krav på "min" sonhustru
så kommer "min" son aldrig kunna hitta någon kvinna
och då kan "jag" heller aldrig få konkurens om "min" egen son.
"Jag" själv ser inte dom fel och brister som "min" egen son har!
Nä nä, han har inga fel alls, han är helt perfekt från topp till tå.
Han är precis så som "jag" vill ha honom!
Men kanske som ingen annan vill ha honom!


Det är ju helt perfekt tycker "jag" för då får ju "jag" ha honom för mig själv!
Men ingen merän flickan vet hur sonen verkligen är!
Sonen är sig själv tillsammans med sin flickvän!
Han vågar busa, leka, skratta, gråta och känna att livet är skönt.
Han behöver inte "spela teater" och vara ögontjänare.
Det är bara så skönt att få tillbringa sina dagar med sin älskade flickvän.
Det är helt underbart att bara vara helt utan krav
och bara få vara människa och må gott tillsammans med den man älskar.

Men hans mor kräver hela tiden uppmärksamhet
och det skapar en obalans och otrygghet mellan dessa tre parter!
Hans mor vill honom bara väl, och det vet han.
Men istället förstärker hon känslan till sonen att han kanske ändå har valt fel flickvän.
Sonen står nu mitt i mellan sin egen mor och sin älskade flickvän.
"Jag" är inte medveten hur illa jag gör min egen son!


Men Flickan då?
Hon är kär och lycklig tillsammans med sonen!
Hon har hittat sin livskamrat.
Hon försöker att stå ut med sin älskades mor!
Men hon går sakta sönder inombords, allt mer för varje dag!
Situationen börjar bli ohållbar och outhärdligt.
Flickan börjar vackla och blir allt mer sjukare
och hon klarar inte av sin vardag liksom förr.
Hon blir allt mer grå och sluter in sig i sin egen lilla värld.


Hon bär på en sjukdom som är dold.
En sjukdom som är obotlig och som bara förvärras för varje negativ händelse.
En sjukdom som heter: Fibromyalgi
Det är en sjukdom som just tär sönder en människa, bit för bit.
När något positivt händer i hennes liv så blomstrar hon upp och mår lite bättre.
Men för tillfället är det bara det gråa mörka molnet som blir allt större och större.
Och det oroar flickan!
Flickan och pojken vill bara leva tillsammans och var lyckliga!
Dom vill skratta, busa, gråta, sjunga, dansa, och bara ha roligt tillsammans.
Dom vill älska och försöka skapa ett eget liv!

Men som "jag" förstör allt mer för varje dag
bara för att "jag" vill att min son ska bli lycklig?




Frågan är bara: Blir "jag" Lycklig över detta tro?
Kanske "jag" istället skulle försöka vara mer delaktig i deras lycka?
Kanske tre personer skulle bli lyckligare då!




SLUT på berättelsen!




Nu vill jag ha massor av kommentarer om den här lilla berättelsen!


Jag vill veta hur ni reagerar, hur ni tänker, hur ni skulle göra m.m.
Jag vill veta precis ALLT som ni får fram efter att ha läst det här!
SNÄLLA skriv!



ETT STORT VARMT TACK till alla ni som hitills har skrivit in en kommentar till den här berättelsen!

Jag kommer nu att lägga in alla kommentarerna här fullt synligt till alla dom som inte vet hur man kan få upp kommentars-sidan och kunna få möjlighet att läsa allt som alla har skrivit. Jag kommer att fylla på här vart eftersom det skrivs en kommentar om detta inlägg!

För er som har svårt att skriva i kommentars-rutan, så kommer jag mycket snart lägga in en GÄSTBOK till högeri den här bloggen, där du också kommer att kunna skriva dina åsikter om detta. Jag satt med tårar i ögonen när jag läste alla era kommentarer och jag kan bara säga: Jag älskar Er allihop! Tack ni är verkligen underbara! Jag visste väl att det fanns människor med varma hjärtan! TACK!

Och till dig Anita som har bloggen: http://anitas.myblogg.se vill jag bara säga: Det var en helt ny tanke! Att skylla all värk på sin fibro och sen få reda på att man har något annat fel. Det är verkligen något som vi alla bör tänka på som har fibromyalgi.. TACK!

Här är dom kommentarer som hitills har kommit in:

sammanlagt 11 kommentarer:

Mitt eget krypin sa...
Hej, vad du berättar bra. Spontant så säger jag bara. Hjälp! Bind inte upp sonen, låt honom vara lycklig med flickan han har kär och som älskar honom som han är. Ingen mår bra av att bli så hårt knuten till den egna föräldern/föräldrarna. Han kommer alltid att vara din son ändå. Navelsträngen måste kapas i tid!. Vet om de som inte kapat den och det blir jobbigt i längden, ja det kan t.o.m. förstöra relationen. Vet också en annan där den inte är kapad och det barnet (idag 30 år) har det svårt vad gäller den sociala biten. Lever ensam ännu och har telefonkontakt med föräldrarna varje dag, särskilt den ena. Det är inte friskt. Så jag tycker hellre att du ska vara delaktig i deras lycka än att stjälpa den. Ps. Tack för kommentaren om datorn, men vi har nyss haft den servad. Ds.Ha det gott.
9 februari 2010 08.14

Pärlan sa...
Mycket bra skrivet och jag säger bara...denna jag skall inte lägga näsan i blöt om hon vill se sin son lycklig.Det blir ju bara så fel för alla tre låt dom vara ifred, sonen kan säkert göra ett eget val och det har han gjort,usch och fy för mammor som inte kan släppa sina söner. Kram
9 februari 2010 09.03

Michelin sa...
Våra ungdomar måste få lära sig att stå på egna ben och välja ut sin partner själv utan sina föräldrars hjälp o råd..
9 februari 2010 09.23

Ingrid sa...
Var felet ligger är ju helt klart, kan inte sonen bryta med sin mamma är han inte värd flickans kärlek. Jag har levt ihop med min svärmor i 10 års tid och det gick tack vare att min man var 100% lojal mot mig, hade han inte varit det hade jag inte stannat länge på Stenstugu. Att mamman ser sin son som den perfekta individen är inte så konstigt och flickans mamma har givetvis alla sympatier på hennes sida. Jag tycker att båda svärmödrarna ska låta ungdomarna vara ifred, så att de får leva sina liv som de vill.
9 februari 2010 09.27

Doris (Ann) sa...
Mödrar, oavsett om det är till en dotter eller son måste våga släppa taget. Denna mors brist på respekt och förståelse för parets integritet och önskan om självbestämmande är ett hån, såväl mot henne själv som mot hennes son.Sonen i fråga måste våga säga ifrån, säga att han har ett eget liv nu, en egen familj som han måste få bygga upp tillsammans med den han älskar UTAN moderns inblandning. Modern ska alltid stå bakom och ge råd och stöd, men endast när sonen så begär.Mamman borde förstå att hon inte gör honom lyckligare genom att hålla honom som en bandhund, istället riskerar hon att förlora honom för alltid!I värsta fall får han bryta med mamman ett tag och hoppas att hon kommer på bättre tankar eller får hjälp att förstå.Familjeterapi (moder och son) kanske vore något för att både hon och han skall kunna gå vidare i livet.Hon kan inte fortsätta leva sitt liv genom sonen utan borde istället satsa på att leva livet "med" honom.Ett barn är unikt och ett underbart lån som man måste vara rädd om, för man äger dem inte och man måste lämna dem åter i ett bättre skick än när man fick dem!!!
9 februari 2010 09.50

vargtazz sa...
Tja vad ska man skriva o detta.. Jag för min del tycker ju att ens barn själva ska välja vem de vill dela sitt liv med... Och då ska ju inga föräldra lägga sig tycker jag...
9 februari 2010 10.12

Kerstin sa...
Hur ska detta kunna hålla, JAG kommer ju alltid att vara med? Vilket betyder att flickan kommer att må sämre o sämre. Pojken ska hjälpa flickan så hon mår bra. Det är hans uppgift om han älskar henne. JAG behöver också sin son. Sonen måste jobba för bägge. Kärleken är att finna harmoni o balans mellan "flickorna". Enda sättet. Kärlek är inte enkelt det är hårt jobb. Rekomendationer är låt pojken ta ställning. Ingenting är gratis nu gäller det att handla om pojken vill behålla flicken.
9 februari 2010 10.18

pellispricken sa...
Pojken och flickan borde flytta lite längre ifrån Jag. Pojken borde tänka efter vem han vill leva tillsammans med och vem han vill umgås med ibland.Kan inte jag acceptera sonens val så borde sonen bryta med Jag. Har Jag något husdjur att slösa sin kärlek på? Annars vore det kanske en fin precent från pojken OCH flickan. Pojken och flickan ska prata öppet med varandra om detta och hur de upplever kraven från Jag. Fint berättat men ack inte helt ovanligt, tyvärr.
9 februari 2010 10.35

livslycka sa...
Ja du Berith vad ska man säga. Det finns mycket i det här. Det beskriver en katastrof. Har "jag" rätt att ta ifrån min son ett lyckligt liv? Hur kan "jag" veta vad som är bäst för honom? Eller säger "jag" så för att "jag" själv inte accepterar att min son blivit vuxen. Kan detta tyda på avundsjuka mot sonens flickvän, att sonen nu hyser så starka känslor för sin älskade flickvän och "jag" inte har samma betydelse längre. Det är dags att klippa navelsträngen. Men hur gör man "jag" medveten. Om du nu känner igen dig i personen "jag"ska din som följa det du tycker är bäst för honom eller tillåter du honom bli lycklig utifrån det som känns rätt i hans hjärta?

Jag har själv haft en svärmor som hade svårt att släppa taget om sina söner och jag har även själv i ungaår stått i situatioenen att fått välja göra slut med min dåvarande pojkvän eller flytta hemifrån och vad har en då 16 årig flicka för val??? Till de unga älskade ger jag denna tanke DET ÄR NI SOM SKA LEVA TILLSAMMANS, DET ÄR ER KÄRLEK, det har andra att acceptera. Det är ert liv som ni ska forma och kan inte andra acceptera det är det deras problem
9 februari 2010 10.45

Grafikbettan sa...
Oj vad jag blev börd av denna berättelsen! Då jag själv vet att detta tyvärr händer imånga hem. Kanske inte fibron finns med, men detta med att kanske inte förstå hur man måste låta sina barn växa upp. Acceptera att de har ett nytt liv utanför föräldrarhemmet.Alla vet vi ju att våra barn älskar oss högt över allt annat. Så tyvärr kan dessa kännslor manipuleras av oss föräldrar. Barnen vill ju inte göra oss illa & för att inte göra det så gör dom allt för att göra oss lyckliga.Trotts att detta kan bli till bekostnad på sin egen lycka. Då menar jag att de hellre blir olyckliga & vi som föräldrar är lyckliga. Men hur länge??? Vill jag verkligen min barn så illa att jag inte kan klippa navelsträngen??Nej, hoppas att det kanske finns dem som sitter i detta nu & med ångest för att inte göra mamma eller pappa illa. Till er vill jag bara säga en sak. Vi som föräldrar har redan haft vår tid & vårt liv. Det är dags att ni får blomma ut & finna er lycka där den finns. Man gör misstag, men det hör livet till.Lev inte ert liv i skuggan av oss föräldrar, utan ta vara på det livet har att ge. Men lyssna gärna på sådant som kan vara av vikt, men bilda er egen uppfattning.Kram Bettan
9 februari 2010 10.54

Mammalilla sa...
Jaa Berit Detta verkar som en saga för mig. Finns inte i min värld, men jag förmodar att det är ganska vanligt. Denna egoism som modern visar, dränker både henne, sonen och sonhustrun. Sonhustruns mor är väl också med och ser på den stackars dottern, som lider av en sjukdom, som är tärande bara den. Fibromyalgi är en otrevlig sjukdom. Den gör en svag och äter upp en mer och mer. Den syns inte utanpå, annat än man är stelare på morgonen, men hur många har du runt dig kl 8 på morgonen.Denna mörka berättelse, hoppas jag vänder till en soligare sida, så de inblandade kan leva utan spänningar och kanhända undviker de då en skilsmässa. SEDAN VILL JAG TALA OM, ATT MIN FIBROMYALGI, SOM JAG BURIT I CA 30 ÅR, HAR GJORT ATT JAG INTE UPPTÄCKTE MIN BRÖSTCANCER.ALLT SOM GÖR ONT, HAR JAG RELATERAT TILL FIBRON, SOM JU KAN GE SMÄRTA VAR SOM HELST I KROPPEN. SÅ HÄR EFTER JAG FICK MIN DIAGNOS, KÄNNER JAG IGEN SMÄRTAN JAG KÄNT I MITT VÄNSTRA BRÖST.DET VAR INTE FIBRON JAG KÄNDE. DET VAR EN ELAK CANCERKNÖL. DEN KUNDE INTE LOKALISERAS MED ATT KÄNNA MED HANDEN, MEN MAMMOGRAFIN SÅG DEN. TACK Å LOV. GLÖM EJ ATT GÅ PÅ DEN. DEN KAN RÄDDA LIV.KRAM ANITA läs mera i http://anitas.myblogg.se





11 kommentarer:

  1. Hej, vad du berättar bra. Spontant så säger jag bara. Hjälp! Bind inte upp sonen, låt honom vara lycklig med flickan han har kär och som älskar honom som han är. Ingen mår bra av att bli så hårt knuten till den egna föräldern/föräldrarna. Han kommer alltid att vara din son ändå. Navelsträngen måste kapas i tid!. Vet om de som inte kapat den och det blir jobbigt i längden, ja det kan t.o.m. förstöra relationen. Vet också en annan där den inte är kapad och det barnet (idag 30 år) har det svårt vad gäller den sociala biten. Lever ensam ännu och har telefonkontakt med föräldrarna varje dag, särskilt den ena. Det är inte friskt. Så jag tycker hellre att du ska vara delaktig i deras lycka än att stjälpa den.
    Ps. Tack för kommentaren om datorn, men vi har nyss haft den servad. Ds.
    Ha det gott.

    SvaraRadera
  2. Mycket bra skrivet och jag säger bara...denna jag skall inte lägga näsan i blöt om hon vill se sin son lycklig.

    Det blir ju bara så fel för alla tre låt dom vara ifred, sonen kan säkert göra ett eget val och det har han gjort,usch och fy för mammor som inte kan släppa sina söner.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Våra ungdomar måste få lära sig att stå på egna ben och välja ut sin partner själv utan sina föräldrars hjälp o råd..

    SvaraRadera
  4. Var felet ligger är ju helt klart, kan inte sonen bryta med sin mamma är han inte värd flickans kärlek.

    Jag har levt ihop med min svärmor i 10 års tid och det gick tack vare att min man var 100% lojal mot mig, hade han inte varit det hade jag inte stannat länge på Stenstugu.

    Att mamman ser sin son som den perfekta individen är inte så konstigt och flickans mamma har givetvis alla sympatier på hennes sida.

    Jag tycker att båda svärmödrarna ska låta ungdomarna vara ifred, så att de får leva sina liv som de vill.

    SvaraRadera
  5. Mödrar, oavsett om det är till en dotter eller son måste våga släppa taget.

    Denna mors brist på respekt och förståelse för parets integritet och önskan om självbestämmande är ett hån, såväl mot henne själv som mot hennes son.

    Sonen i fråga måste våga säga ifrån, säga att han har ett eget liv nu, en egen familj som han måste få bygga upp tillsammans med den han älskar UTAN moderns inblandning. Modern ska alltid stå bakom och ge råd och stöd, men endast när sonen så begär.

    Mamman borde förstå att hon inte gör honom lyckligare genom att hålla honom som en bandhund, istället riskerar hon att förlora honom för alltid!

    I värsta fall får han bryta med mamman ett tag och hoppas att hon kommer på bättre tankar eller får hjälp att förstå.

    Familjeterapi (moder och son) kanske vore något för att både hon och han skall kunna gå vidare i livet.

    Hon kan inte fortsätta leva sitt liv genom sonen utan borde istället satsa på att leva livet "med" honom.

    Ett barn är unikt och ett underbart lån som man måste vara rädd om, för man äger dem inte och man måste lämna dem åter i ett bättre skick än när man fick dem!!!

    SvaraRadera
  6. Tja vad ska man skriva o detta.. Jag för min del tycker ju att ens barn själva ska välja vem de vill dela sitt liv med... Och då ska ju inga föräldra lägga sig tycker jag...

    SvaraRadera
  7. Hur ska detta kunna hålla,JAG kommer ju alltid att vara med?Vilket betyder att flickan kommer att må sämre o sämre.Pojken ska hjälpa flickan så hon mår bra .Det är hans uppgift om han älskar henne.JAG behöver också sin son.Sonen måste jobba för bägge.Kärleken är att finna harmoni o balans mellan "flickorna".Enda sättet.Kärlek är inte enkelt det är hårt jobb.Rekomendationer är låt pojken ta ställning.Ingenting är gratis nu gäller det att handla om pojken vill behålla flicken.

    SvaraRadera
  8. Pojken och flickan borde flytta lite längre ifrån Jag. Pojken borde tänka efter vem han vill leva tillsammans med och vem han vill umgås med ibland.
    Kan inte jag acceptera sonens val så borde sonen bryta med Jag.
    Har Jag något husdjur att slösa sin kärlek på? Annars vore det kanske en fin precent från pojken OCH flickan.
    Pojken och flickan ska prata öppet med varandra om detta och hur de upplever kraven från Jag.
    Fint berättat men ack inte helt ocvanligt, tyvärr.

    SvaraRadera
  9. Ja du Berith vad ska man säga. Det finns mycket i det här. Det beskriver en katastrof. Har "jag" rätt att ta ifrån min son ett lyckligt liv? Hur kan "jag" veta vad som är bäst för honom? Eller säger "jag" så för att "jag" själv inte accepterar att min son blivit vuxen. Kan detta tyda på avundsjuka mot sonens flickvän, att sonen nu hyser så starka känslor för sin älskade flickvän och "jag" inte har samma betydelse längre. Det är dags att klippa navelsträngen. Men hur gör man "jag" medveten. Om du nu känner igen dig i personen "jag"ska din som följa det du tycker är bäst för honom eller tillåter du honom bli lycklig utifrån det som känns rätt i hans hjärta? Jag har själv haft en svärmor som hade svårt att släppa taget om sina söner och jag har även själv i ungaår stått i situatioenen att fått välja göra slut med min dåvarande pojkvän eller flytta hemifrån och vad har en då 16 årig flicka för val??? Till de unga älskade ger jag denna täanke DET ÄR NI SOM SKA LEVA TILLSAMMANS, DET ÄR ER KÄRLEK, det har andra att acceptera. Det är ert liv som ni ska forma och kan inte andra acceptera det är det deras problem

    SvaraRadera
  10. Oj vad jag blev börd av denna berättelsen!
    Då jag själv vet att detta tyvärr händer imånga hem. Kanske inte fibron finns med, men detta med att kanske inte förstå hur man måste låta sina barn växa upp. Acceptera att de har ett nytt liv utanför föräldrarhemmet.

    Alla vet vi ju att våra barn älskar oss högt över allt annat. Så tyvärr kan dessa kännslor manipuleras av oss föräldrar. Barnen vill ju inte göra oss illa & för att inte göra det så gör dom allt för att göra oss lyckliga.

    Trotts att detta kan bli till bekostnad på sin egen lycka. Då menar jag att de hellre blir olyckliga & vi som föräldrar är lyckliga. Men hur länge??? Vill jag verkligen min barn så illa att jag inte kan klippa navelsträngen??

    Nej, hoppas att det kanske finns dem som sitter i detta nu & med ångest för att inte göra mamma eller pappa illa. Till er vill jag bara säga en sak. Vi som föräldrar har redan haft vår tid & vårt liv. Det är dags att ni får blomma ut & finna er lycka där den finns. Man gör misstag, men det hör livet till.

    Lev inte ert liv i skuggan av oss föräldrar, utan ta vara på det livet har att ge. Men lyssna gärna på sådant som kan vara av vikt, men bilda er egen uppfattning.

    Kram Bettan

    SvaraRadera
  11. Jaa Berit
    Detta verkar som en saga för mig.Finns inte i min värld, men jag förmodar att det är ganska vanligt. Denna egoism som modern visar, dränker både henne, sonen och sonhustrun. Sonhustruns mor är väl också med och ser på den stackars dottern, som lider av en sjukdom, som är tärande bara den.
    Fibromyalgi är en otrevlig sjukdom. Den gör en svag och äter upp en mer och mer. Den syns inte utanpå, annat än man är stelare på morgonen, men hur många har du runt dig kl 8 på morgonen.
    Denna mörka berättelse, hoppas jag vänder till en soligare sida, så de inblandade kan leva utan spänningar och kanhända undviker de då en skilsmässa.
    SEDAN VILL JAG TALA OM, ATT MIN FIBROMYALGI, SOM JAG BURIT I CA 30 ÅR, HAR GJORT ATT JAG INTE UPPTÄCKTE MIN BRÖSTCANCER.
    ALLT SOM GÖR ONT, HAR JAG RELATERAT TILL FIBRON, SOM JU KAN GE SMÄRTA VAR SOM HELST I KROPPEN.
    SÅ HÄR EFTER JAG FICK MIN DIAGNOS, KÄNNER JAG IGEN SMÄRTAN JAG KÄNT I MITT VÄNSTRA BRÖST.
    DET VAR INTE FIBRON JAG KÄNDE. DET VAR EN ELAK CANCERKNÖL. DEN KUNDE INTE LOKALISERAS MED ATT KÄNNA MED HANDEN, MEN MAMMOGRAFIN SÅG DEN. TACK Å LOV. GLÖM EJ ATT GÅ PÅ DEN. DEN KAN RÄDDA LIV.
    KRAM ANITA läs mera i
    http://anitas.myblogg.se

    SvaraRadera